Sida 143
JULEN I NAPOLI. 1 4}
det är mycket varmt, orka vi icke röra oss fort. Vi gå utan ytterkläder och digna af värme, en kvaf, tung, fuktig siroccovärme.
Vi passera S:ta Lucia. Himlen är molnbetäckt, såsom alltid vid siroccovindar, men dessa moln äro hvita, genomskinliga och lysande, ty det är månsken. Ljus glindra från alla fartyg i hamnen, fyrbåken sänder sina klara, afbrutna glimtar — och där, ännu litet högre än fyrbåkens lanterna, synes en annan blänkfyr, med ett rödt, eldsliknande sken. Det är Vesuvius, hvars tunga bröst arbetar oaflåtligt och som för hvarje andetag utspyr en eldslåga.
På gatorna är ännu mycket folk i rörelse; de exploderande bomberna smattra vid våra fötter, på balkongerna i fattigkvarteren stå kvinnorna med vaxljus i händerna och låta vaxet drypa öfver ens hufvud, bengaliska eldar upplysa oväntadt då och då en husrad.
Så komma vi in i kyrkan, som är proppfull af folk. Uppe vid det stora högaltaret, i strålande ljussken, röra sig massor af hvita präster. Kardinalen med mitran sitter på en tron, alla canonici gå fram och tillbaka, knäfalla, korsa sig, göra alla dessa för den oinvigde mystiska tecken och åtbörder, flyttande Evangeliet först från höger till vänster och sedan från vänster till höger, utställande sakramentet till beskådande och tillbedjan, välsignande det, sedan förtärande det — alltjämt sjungande den egendomliga, enformiga, söfvande sången; många klara och fylliga röster. Det
Källa: Internet Archive ·
