Sida 144
i i i NAPOLIT wska Bl l.m:i;.
hela är stämningsfullt, vackert och invaggar i drömmar den, för hvilken allt detta är form utan innehåll.
Efter mässans slut kj. 2 på natten är det en föreställning på en liten folkteater. Pjesen kallas ■»Ordets födelse» och är en kvarlefva af de gamla mysterierna, all modern dramatisk konsts vagga. Den utfördes förr i kyrkan, nu ges den på teatern, men endast denna enda gång på året, om julnatten, omkring den timme, då man anser att Kristusbarnet föddes.
Jag inbillade mig att detta skulle vara något mycket intressant och karakteristiskt, och ville nödvändigt gå dit. Och karakteristiskt var det, men på ett helt annat sätt än jag hade tänkt.
Teatern är belägen delvis under jorden och man måste gå åtskilliga trappor ner för att komma in. Här var en förfärlig trängsel, och när vi närmade oss själfva ingången till parketten, hörde vi inifrån ett skrik, stoj, h visselpipor, skratt och handklappningar, så att man ej kunde tro annat än att representationen redan var i full gång och att den var af en ytterst sensationsväckande beskaffenhet. Men ridån hade icke ännu gått upp en gång. Det var den allt för rikliga julmåltiden med åtföljande vin och likörer som framkallade denna stämning, högst oväntad för den, som likt mig trodde sig komma till ett religiöst skådespel. Jag har aldrig sett eller föreställt mig en sådan teatersalong. Herrarna i logerna — hvad för slags herrar? — skreko öfver till hvarandra tvärs öfver salongen, utslungande kvickheter och förolämpningar, damerna
Källa: Internet Archive ·
