Sida 149
SNÖFALL I NAPOLT. 1 49
Vesuvius, som var skinande hvit från hufvudet till fotabjället, bolmade fram en så tjock rök, att man ej ens kunde taga snön på allvar. Nej, detta haf har aldrig känt en isboja, denna sol har aldrig varit omgifven af en så tjock molnvägg, att den ej brutit igenom, denna vulkan upphör aldrig att sjuda och ryta och kasta brännande lava och glödande stenar på det hvita snötäcket.
Hvad står du och fantiserar om hemlif bakom dubbla fönster bland kära föremål i en familje- och vänkrets, om en lång vinter med mörker och trefnad — det är ju i stället en lång sommar med ett evigt solsken, som ligger framför dig. Det är icke hem och in du skall, det är ut i det fria. Inga tjocka murar mer, som skydda för drag, ingen treflig skymningsstund i ditt väl ombonade kabinett, ingen vänkrets, som talar ditt språk och förstår dina tankar? Det är icke ett hem, som Södern ger dig, icke skydd och omvårdnad och trygghet. Men det är icke heller nödvändigt, ty väl kan du frysa äfven här, men icke så att du stelnar, väl kan solen bränna för hett ibland, och väl kan en jordbäfning störta omkull ditt lösligt hopfogade hus, som ingalunda står på hälleberget; men om du icke har några murar, som skydda, så är det heller ingenting som stänger — från naturen» från lifvet.
Mars 1889.
Källa: Internet Archive ·
