Sida 151
ALLEGRIA. I 5 x
det är bestämdt, åtaga sig åtskilliga halfstora pojkar att underhålla passagerarna med att stående i vickiga roddbåtar utföra diverse gymnastiska eller teatraliska öfningar, skrikande, nej, sjungande under tiden muntra sånger. Nu höres ett egendomligt, jodlande läte. Alla passagerarna störta till den sidan af ångbåten. Hvad är det? En af pojkarna har blixtsnabbt låtit sina få klädespersedlar falla och störtat sig i vattnet för att visa sin simduglighet.
Ändtligen ångar fartyget ut öfver golfen, och det underbara, allt för ofta besjungna men alltid obeskrifbara panoramat af det skinande hvita Napoli, amfiteatraliskt upptornande sig mellan denna safirblå himmel och detta emaljerade haf, mellan det rykande Vesuvius och de ännu snötäckta bergskedjorna i bakgrunden å ena sidan, å andra Posilipos leende, blomstrande, villa-prydda kuststräcka samt Capo Nisidas, Ischias och Procidas djärfva konturer — utbredde sig för våra blickar och framlockade månget långdraget Ooooh! från engelsmännen och så många »wunderschön» från tyskarna, att man skulle önskat kunna stoppa till öronen på sig för att få njuta i fred.
Men det fick man i alla fall inte. För den, som vill försjunka i stilla naturbetraktelse, är visserligen icke en Capri-båt rätta platsen.
Fyra män framträda nu på däcket med violiner och mandoliner och föredraga i sång, mimik och ackompanjemang de vackra, melodirika och glada napolitanska folkvisorna, den ena efter den andra. Än
Källa: Internet Archive ·
