Sida 152
152 \ LPOLTTANSK-A BILDER.
är det den öfverdådigt uppsluppna Funiculi-funiculå, som beledsagas med dansande rörelser, hvilka synas ofrivilliga och oemotståndliga och kännas så smittande, att det knappt skulle förundra om alla passagerarna stego upp och begynte dansa med — än är det den smäktande ljufva kärleksvisan om S:ta Lucia eller den veka, stämningsfulla Mia Napoli, bella Napoli!
— och så bryter munterheten lös igen i ett kärleksgnabb mellan tvenne älskande, som för första gången lämnats ensamma och hvilkas tämligen vågade språk säkert skulle komma de engelska misserna att vända bort hufvudet i stället för att, som nu, hjärtligt skratta
— om de förstode napolitanska. Grälet slutar med ett samstämmigt: »benedetta mamma!» en jublande, skrattande lofsång till mamman, som gått bort och lämnat sin dotter ensam hemma.
Nu gå sångarna till andra sidan af däcket efter att ha inhöstat så många soldi de kunnat klämma ur de motvilliga resandenas fickor, och för oss börja nya föreställningar. Först korall-, sköldpadds- och kaméförsäljarna, som söka fresta de oerfarna med sina lådors vackra och inbjudande innehåll. Jag har nu varit för länge i Napoli för att det ens skulle kunna falla mig in att köpa något på ångbåten, och jag vet att det enda sättet att undgå deras efterhängsenhet är att icke svara »nej, jag tackar» — och framför allt icke kasta en enda, half blick på varorna, utan endast göra en liten, nästan omärklig napolitansk gest
Källa: Internet Archive ·
