Sida 159
ALLEGRIA. 15 9-
Här kan man lägga ett guldstycke på piazzan och ingen skall stoppa det i sin ficka, — i Napoli kan man icke gömma det så väl, att ej öfvade händer kunna finna det; — här kan man sofva för öppna dörrar och lämna huset öppet när man går ut. Ja, sorglöshet i alla afseenden, det är den stämning som griper en här.
I Pagano, det karakteristiska, äkta italienska hotellet med sina terrasser, loggior, utsprång, sin förtjusande, intrasslade oregelbundenhet, sina djupa, svala rum, dekorerade med väggmålningar af de många generationer af artister, som haft sitt tillhåll här, är till och med munterheten i afton så högröstad, att när man plötsligt kastas ensam in i detta glada sällskap, blir man nästan beklämd däraf. Det är högsta säsongen nu för Capri och matbordet har utgrenat sig ända intill det omöjligas gränser. Efter middagen naturligtvis dans, viol- och mandolinspel, sång och tarantella i den stora vestibulen, där den vanliga utställningen af akvareller och andra konstarbeten äfven pågår.
Något enerverad af allt detta stoj drar jag mig undan ut i den lilla trädgården, som doftar starkt af rosor och violer i den ljumma vårnatten. Vinlöfven slingra sig kring de brutna stuck-kolonnerna, orangerna glöda däremellan, natthimlen är gnistrande stjärnklar — och utanför muren draga spelande och sjungande skaror — det är annandag påsk, och årets största glädjehögtid ger ännu genljud i luften.
Källa: Internet Archive ·
