Sida 185
NÄR IL SIGNOR DUCA BESÖKER SIN LANDTEGEXDOM. l8>
och polenta. Lök är deras enda grönsak och däraf äta de i riklig mängd till brödet.
Gårdarna ligga spridda här och där på sluttningarna mellan kullarna. Dock icke på längre afstånd från hvarandra, än att man ser en fem, sex på en gång från vägen. Det är de vanliga italienska landthusen, hvitkalkade med platta tak och sparsamt med fönster.
Vagnen stannar nu vid foten af den kulle, på hvars topp kastellet ligger. En liten åsna med damsadel väntar på duchessan, de andra gå till fots den branta vägen upp. Och här uppe möter nu en på en gång pittoresk och inbjudande anblick. I alla ruinens skrymslor slingrar sig med intensiv ihärdighet, trots alla utrotningsförsök, en mängd vilda klängväxter, uppe på själfva taket af tornet har en ung ek klättrat upp och håller på att med sina rötter spränga den redan fallfärdiga ruinen. Inne i själfva ruinen ligger ett landthus och här befinner sig nu den nye ägaren inför sin älsklingsskapelse.
När man i katolska länder vill söka sprida en primitiv kultur, finnes det, äfven för en radikal tidens son, ännu blott ett godt medel: att anlita munkarna. Och sålunda har den antiklerikale ducan och hans i ett protestantiskt land uppvuxna gemål ej kunnat hitta på något bättre sätt för att höja sitt folks ekonomiska och intellektuella ståndpunkt, än att här, i centrum för egendomen, där man från kullens höjd kan blicka fritt öfver hela territoriet i östan och
Källa: Internet Archive ·
