Sida 217
EN AMMAS HISTORIA. 21 J
Caterina insåg själf, att hon ej kunde stanna, och var nu mycket orolig för att mannen skulle »slå ihjäl» henne, då hon komme hem utan det kapital, han räknat på för sitt landtbruk. Hon bad oss att strax skrifva och förbereda honom att han om få dagar måste komma och hämta sin hustru, för att hans första vrede skulle hinna lägga sig, innan de träffades. Hon bad, att han skulle svara omedelbart på detta vårt bref, för att hon skulle få se, hvad han tänkte.
Men åtta dagar gingo och intet svar hördes af. Caterina blef allt oroligare och yttrade litet emellan förbittrade ord om mannen, som hon förut alltid talat godt om.
Jag hoppas att han är död, utbröt hon en dag. Jag svär vid Gud — och mer än vid Gud kan jag ju icke svära, så att då kan ni väl förstå att det är sant hvad jag säger — jag svär vid Gud, att om jag nu finge bref om att min man vore död, så skulle jag inte sätta på mig en enda svart tråd — utan jag skulle tvärt om taga på mig den hvitaste halsduk, jag hade.
Och hur skulle du då sedan draga dig fram, med dina barn? sade jag, pröfvande, ty jag visste ju att den ekonomiska frågan alltid vid sådana tillfällen spelar en stor roll.
A det ginge nog. Min svärmor har lådorna fulla med nytt linne och dessutom blir ju jorden och huset och allt mina barns, då min man är enda barnet. Och så skulle jag stifta frid med min mor, som sitter
Källa: Internet Archive ·
