Sida 227
EN AMMAS HISTORIA. 227
väl förstod hon att slå mynt af sina utan tvifvel fullt uppriktiga känslor, att hon slutade med att erhålla smycken, kläder och pengar, hälften af det hon skulle fått, om hon lyckligen afslutat digifningen, det vill säga efter ett helt år minst, ofta aderton månader, i stället för att hon nu ej kunnat hålla ut mer än två månader. Att detta var henne till någon tröst, tror jag nog, ty vackra kläder, smycken och pengar ersätta visserligen icke ett förloradt barn, men de förljufva i alla fall betydligt lifvet, hvarjämte de i detta fall göra samma nytta som ordnar äro ämnade att göra i de högre samhällslagren, det vill säga de hedra den, som har dem.
Nu skulle man åtminstone icke kunna säga — och »hvad man säger» betyder som bekant mer ju lägre på samhällsskalan man står — att hon blifvit hemskickad för något felsteg.
I babys vagn hade hon, utan att säga något, lämnat en liten medaljong af glas med en madonnabild.
Ett par dagar efter hennes afresa kom ett ganska rörande bref från mannen.
Min hustru gråter natt och dag, skref han, för den ömhets skull, som hon fattat för den lilla och ber att snart få hans porträtt och få veta om han trifs hos den nya amman. Jag får också be om förlåtelse för att jag var så tyst och inte förstod att säga hvad jag borde och tacka herrskapet som jag borde, men jag var allt för bedröfvad.
1892.
Källa: Internet Archive ·
