Sida 23
FÖRSTA AKTEN.
Biktfadern (till abbedissan).
Den onde anden anfäktar henne svårliga. Men vi skola väl med Guds hjälp finna ett medel för att fördrifva honom. Lös hennes bojor.
(Abbedissan med tecken till stor rädsla, närmar sig, hjälpt af två andra och lösgör Vera.)
Lägg henne nu framstupa på golfvet vid predikstolens fot, sedan skola ni alla i procession och under bön gå öfver henne, hvar och en med ena foten vidrörande hennes nacke.
Vera (med skräck).
Nej, nej, jag ber, skona mig! (Faller pä knä för biktfadern och fattar i hans klädningsfåll.) Haf förbarmande med mig! Hvad ondt har jag då gjort att ni vill misshandla mig så?
Biktfadern.
Se, se, för detta fruktar sig den orena anden. Jag hade då rätt, att det var en högmodets ande. Se hur han vrider sig för förödmjukelsen. Stig upp. olyckliga, du vet icke ditt eget bästa. (Till nunnorna.)
Gören som jag sagt.
(Abbedissan och ett par nunnor släpa Vera under dennas motstånd till predikstolens fot och lägga henne där utsträckt framstupa, två nunnor sätta foten på henne, en på hufvudet och en på benen för att hindra henne att resa sig. De andra komma i långsam procession; mumlande böner och korsande sig närma de sig för att passera öfver henne. Då den första hinner fram faller ridån. Efter ridåns fall hör man ett mångstämmigt skrik: Hon hafver ännu djäfvulen.)
Slut på första akten.
Källa: Internet Archive ·
