Sida 48
48 SANNINGENS VÄGAB
oändliga, tärande behof af samlif och sympati. En sådan som Speranza, hon är aldrig ensam. Hon finner för hvarje steg hundrade som följa henne. »Men Vera är ensam äfven då hon är älskad. A, den förfärliga, den förfärliga ensamheten! (Slår händerna för ansiktet och grå
Salvator (orolig). Älskade — lugna dig — jag är ju här, och endast du själf kan skilja oss åt. Det är endast din egen oroliga ande, som skapar dessa murar mellan oss.
Vera (häftigt uppfarande).
Jag kan icke bygga vårt hela lif på en lögn. Med öppna ögon måste du välja mellan mig och henne. Å ena sidan lycka och glädje — å den andra ett evigt, oroligt sökande, som aldrig för till något mål. Du måste välja — men jag ber dig — jag bönfaller dig! (Faller på knä i gräset och sträcker ormarna emot honom.) Välj mig!
(7 detta ögonblick hörs Speranza sjunga i skogen på långt af stånd. Salvator står som förstenad och lyssnar.)
Salvator. Det är hennes röst! (Springer bort åt skogen mot bakgrunden.) Speranza! Min Speranza!
Vera (med ett skri). Salvator! [Kryper på knä efter honom med knäppta händer, kastar sig därefter snyftande ned på marken.) Ensam! Ensam! Ä, det blir så mörkt omkring mig!
Slut på andra akten.
Källa: Internet Archive ·
