Sida 47
ANDRA AKTEN. 47
Vera. Så orolig du blir, blott man nämner henne. Huru skulle det då vara, om du en gång återsåge henne?
Salvator. Bra! Fortsätt bara så där. Det är som om du med flit ville förstöra din egen tjusning.
VERA.
Jag plågar dig — jag vet det — men jag kan inte annat. Jag vet ju, att jag aldrig skall förmå att utplåna ur ditt minne, aldrig förmå att ersätta dig de lyckliga stunder du lefvat med henne.
Salvator. Om du blott älskade mig verkligt, så skulle alla dessa tvifvel försvinna af sig själf. Vera. Om jag älskade dig! Jag älskar dig så, att hvarje fiber af min varelse bäfvar vid tanken på att mista dig. (Kastar sig i hans armar.) A, du vet inte hur jag fruktar den ensamhet, som jag känner mig vara dömd till.
Salvator. Du dömd till ensamhet! Hvarför tänker du så, då du vet dig älskad? Hvarför plågar du dig själf och mig med så många onödiga tvifvel? Vera. Sådana som jag bli alltid ensamma, emedan de ej förmå göra någon lycklig. Å, men det är grymt att vara född till att lefva ensam och ändå ha detta
Källa: Internet Archive ·
