Sida 46
46 sanningens vägar.
Vera. Och ändå har jag ej sett ett enda leende i ditt ansikte, sedan du blef ensam med mig. Dyster, tungsint, försjunken i dig själf går du vid min sida.
Salvator (springer upp och skakar de hmtna händerna mot himlen).
Det är ju det förfärliga, det outgrundliga. Vi
älska hvarandra, hvarför äro vi då inte lyckliga?
H varför är h varje ditt ord som en stickande dolk i
mitt hjärta, i stället för att skänka mig glädje och
uppmuntran?
Vera {reser sig och säger hår dt).
Gå och sök upp Speranza!
Salvator.
Du visar mig själf till henne?
Vera.
Ja, ty den lycka du åstundar, kan jag icke
skänka dig.
Salvator.
Vera, jag älskar dig. Din bild har för alltid
bränt sig in i min själ, jag kan inte bli fri, om jag
också ville det.
Vera.
Du ville det alltså? Äfven vid min sida dragés du af hemlig längtan till henne? Salvator.
Hvarför uppkallar du ständigt hennes bild emellan oss?
Källa: Internet Archive ·
