Sida 63
TREDJE AKTEN.
Å, Vera, finner jag dig åter! Hvarför leda mig alltid spåren till dig, när jag söker Speranza? Hvarför lämnar du mig aldrig ostörd med min lycka?
Vera {orolig, med vek stämma).
Kanske emedan ostörd lycka inte kan finnas på
jorden.
Salvator.
A, släpp mig, befria mig! Skall jag då för alltid
vara länkad vid dina bojor?
Vera. Det är till en stackars bunden, maktlös varelse du talar! Hvad hindrar dig att gå med henne, som är fri och lycklig.
Speranza. Ja, Salvator, kom med mig. Jag skall inte tillåta att denna förstör ditt lif. Min är du, ty endast med mig är du lycklig. Ack, lyckan är det enda sanna i
lifvet!
Salvator.
Ja visst, din är jag, älskade. Men jag kan inte se dessa härliga lemmar bundna. {Begynner som under en förtrollning att lösa Veras bojor.) Fri måste du vara! Lämna mig sedan eller tag mig med, jag har inte längre kraft att välja.
Vera [springer fram, frigjord och sträcker pä armarna).
Fri! Och hvartill? (Sorgset.) Jag tackar dig. Nu kan jag alltså fortsätta min ensamma vandring.
{Begynner att gä mot bakgrunden, med sänkt hufvud. Salvator går efter henne, utan att säga något. Speranza står
Källa: Internet Archive ·
