Sida 70
70 3ANNINGENS VÄGAR.
hell atl själfva min tviflande natur hindrar mig därifrån - att det alltid finns något innerst inom mig Bom håller mig tillhaka och som säger: dig själf kan du aldrig ge. Ingen människa kan någonsin gifva sig själf till en annan.
Salvatok.
Det är inte sant — ty jag kan det. Jag ger mig alltid helt till dig.
Vera.
Å hur du bedrager dig — hur litet kritisk är du inte, du lyckliga människa? (Lutar sig öfver honom:! Du ger dig så litet helt till mig, att äfven i de innerligaste ögonblick står där alltid en annan emellan oss. Du vet det inte själf, men jag känner det, jag, som har denna olyckliga dubbelsyn, som kommer mig att se äfven det dolda, omedvetna lifvet hos mig själf och andra.
Salvator (skjuter henne ifrån sig, resande sig).
Tyst! Sådant får man inte säga. Det omedvetna lifvet bör vara som ett heligt område, som ingen hand rör vid.
Vera. Och tänk då hur förfärligt för mig, som är dömd att ständigt se och höra tala det omedvetna lifvet — både i mig själf och andra. Tänk, när allt detta fördolda tar lif och gestalt, så att jag ser dubbelmänniskor öfver allt, den yttre, medvetna människan som talar och handlar på ett sätt, den inre, omedvetna på ett
Källa: Internet Archive ·
