Sida 77
FJÄRDE AKTEN. 77
Kejsaren. Du har rätt, du har rätt, mitt barn. Ja, herre gud, man blir gammal, och tanken att nödgas skiljas hädan från detta lif, som i alla fall är så skönt, kostar på. Visst har man ju hoppet om saligheten på andra sidan — den eviga saligheten, i h vilken den höga kejsarinnan olyckligtvis redan ingått — jag menar, att olyckligtvis den här upptäckten inte hann bli färdig förut — men hur det är, det man känner och är van vid — det har man ändå alltid liksom en liten förkärlek för. {Under det han talar har han beskådat och rört vid alla Salvators instrument) Jaha, mycket intressant, högst genialiskt — min enda betänklighet är, uppriktigt taladt, just denna, att en . återförening med kejsarinnan inte mer blir möjlig — hon salig där, jag och min Speranza — ja, min käre vän, detta är en allvarlig betänklighet, men —
Speranza.
Men när det är för hela mänsklighetens bästa, pappa.
Kejsaren.
Du har rätt — du har rätt som alltid, mitt barn. Nå, låt oss då skrida till verket. Speranza och Fortunio först, sedan jag, och så hela hofvet. De som äro gamla och nära att skiljas hädan, tycka som jag, att lifvet ändå är kärt — och de som äro unga, vilja naturligtvis gärna bevara sin ungdom och skönhet. Inte sant, mina damer?
Källa: Internet Archive ·
