Sida 76
76 SANNINGENS VÄGAR.
större tillit än jag. Jag förstod det strax när jag hörde talas om detta, att nu först hade profetiorna nått sin fullkomning.
Tredje scenen.
DE FÖRRA. KEJSAREN och hofvet.
(Vera och Salvator niga och buga djupt för kejsaren.)
Kejsaren (ger Vera nådigt handen).
Redan förlåtet, redan förlåtet, mitt barn. Du rådde ju för resten inte för det — du sade hela tiden sanningen, fast vi togo dig för litet rubbad. Men han där — ja, hvad ska man säga om dig, min käre Salvator. Var du bedragare eller bedragen — det har jag aldrig haft klart för mig. Var du trolös mot min Speranza eller — (Då Speranza gör ett tecken, som för att afbryta honom.) Jaså, det har ni redan tält ut om kanske. Nåja, om du är nöjd med hans förklaring, så säger jag ingenting. Man måste medge, att han gjort sig förtjänt af mycket öfverseende genom den stora upptäckt han nu gjort. (Till Fortunio och Speranza.) Ni har väl öfvertygat er om, att det förhåller sig riktigt med den? Jag menar, att det inte är någon risk med att inlåta sig på experimentet.
Speranza. A, pappa, när Fortunio och jag gå i spetsen.
Källa: Internet Archive ·
