Sida 68
52 EMANUEL SWEDENBORG,
hastighet. Orolig gick han därpå ofta ut, men återvände snart. Härunder omtalade han för de närvarande, att elden redan lagt ett hus i aska, hvilket tillhörde en af hans vänner, hvilken han namngaf, samt att den hotade hans eget. Omkring klockan åtta, sedan han åter varit ute, utropade han glad: »Gud vare lofl Elden är släckt — tredje huset från mitt. » Denna nyhet väckte naturligtvis stor uppståndelse och kom äfven till landshöfdingen, hvilken skickade bud på Swedenborg, som noga utfrågades. Omständligt beskref denne eldsvådan: huru hon uppkommit, på hvad sätt hon slutat, och huru länge hon fortfarit.
På måndagsmorgonen kom en kurir från Stockholm, hvilken afgått därifrån, medan eldsvådan ännu rasade. I bref, som denne medförde, beskrefs nu eldsvådan alldeles på samma sätt som Swedenborg gjort.
Kant trodde fullkomligt på denna berättelse, h vilkens äkthet han påstår vara noga undersökt och till hvilken en stor del af Stockholms och Göteborgs innevånare voro intygande vittnen.
Swedenborgs hus blef, som man lätt kan förstå, snart belägradt af nyfikne, hvilka endast voro ute för att få reda på underverken. Bland dessa var äfven en fru Marteville, änka efter en holländsk ambassadör i Sverige. Hon hade, tycks det, blifvit kräfd på en summa af 25,000 gulden, som hon visste, att hennes aflidne man betalt, ehuru hon ej kunde få rätt på kvittot. Berättelsen härom kom emellertid från hennes man i andra giftet och är bestyrkt af Kant. Berättaren omtalar sin hustrus besök hos Swedenborg, som om hon kommit till honom i sällskap med några andra fruntimmer. Denne emottog dem i en »särdeles vacker trädgård», försedd med ett prydligt lusthus. Förhållandet rörande det försvunna kvittot omtalades omständligt och på »ifrig anhållan» lofvade Swedenborg, att om han i andevärlden sammanträffade med Marteville — hvilken han endast ryktesvis kände — så skulle han göra en förfrågan. »Åtta dagar se-
Källa: Internet Archive ·