Sida 94
94
«tt bröd af en så kärf och besk smak, att en enda munfull icke utan långt tuggande kan förmås gå ned i en sydsvensk strupe. Hans vanliga och dagliga bröd beredes däremot af ärtmjöl och det mjöl, som fås, när kornet eller oftare hafren males ihop med hela axen. Öfver denna mustlösa föda klagas dock sällan; men när äfven dessa brödämnen tryta och furubarken — icke den yttre, röda, utan den inre, hvitgula — urlakad, torkad, bultad och målen, måste till en betydlig del användas, då är det nöd i Dalom.
Man invänder, att dalkarlen då också måtte hafva fullt «käl till sin klagan. Visserligen, helst om man blott betraktar honom i jämförelse med den så tnycket bättre lottade sydländingen. Men man jämföre honom med den stille •och förnöjsamme älfdalingen i Värmland eller med den härdige norr- eller västerbottningen; huru ofta hör man dem klaga? Och man slute ej häraf, att dessa aldrig lidit nöd; tvärtom, där ätes oftare barkbröd än i Dalarne. Man jämföre honom med bohusläningen, när fisket en hel vinter slagit fel och de bleka männen intet annat hafva att syssla med än hungern på de nakna skären! Och dessa framträda likväl aldrig stolt pockande, om än fÖrtviflan stundom frampressar en klagande bön — men deras förfäder hafva också icke för öfver 300 år sedan räddat fäderneslandet. — När ■dalkarlen, i stället för att betala ett flere år förut erhållet kronolån, endast fordrar ny undsättning, är det helt enkelt med det trotsiga uttrycket: »Vir bällum int svält' i-'el, sakta!» (Vi kunna inte svälta ihjäl, heller.)
Men icke allenast statens och den enskildes välgörenhet har städse varit redo att kraftigt bispringa dalallmogen vid hvarje nödstaddhet, utan landets styrelse har gifvit honom särskilda friheter, som knappast någon annan menighet förut ägt. Jag talar här om dalallmogens rättighet att gå omkring i riket, hvart han vill, för att söka arbete, blott på ett fripass, utfärdadt af församlingens kyrkoherde. Det är svårt ^tt afgöra, huruvida nöden eller folkets orolighetsande gifvit första anledningen till dessa utvandringar. Nog af: det har nu blifvit en landssed, som begagnas som en laglig rättighet.
Källa: Internet Archive ·
