En bok om Sverige

95

Det är likväl oförnekligt, att denna uråldriga sedvänja i liere fall varit skadlig för orten, och en gång kommer den kanske att verka till den härliga dalastammens undergång, liksom denna redan håller pä att vansläktas. Och det värsta är, att det onda blifvit nära nog obotligt, ty att nu borttaga vandringsrätten vore att döma hela menigheter till hungersdöden.

Utom rätten att tåga ut på arbetsförtjänst i bättre lottade landskap har dalfolket haft en i deras samhälleliga och sedliga lif djupt ingripande rätt till obegränsad hemmansklyfning. Afkommande till en hemmansägare, jorden må hafva varit än så liten, dela den oupphörhgt sinsemellan; gifta sig, så snart de hunnit till lagi ålder, om de än icke äga större jordbit än själfva stugutomten; blifva genast, äfven med detta lilla, själfbesuttna bönder och antaga därför aldrig städja eller tjänst hos andra.

Lätt inses, huru hinderlig denna jordens sönderstyckning skall blifva för allt jordbruk. Att sammanjämka de splittrade jordlapparna blifver därför ett eftersträfvansvärdt mål; men på grund af den allmänna fattigdomen är giftermål det enda medlet. Alla giftermål i öfre Dalarne ske därför af beräkning. Därmed sammanhänger, att äktenskap ingås mellan dem, som bygga inom samma by, och helst mellan sådana, som bo i samma trakt af byn. Giftermål mellan folk från olika byar äro ganska sällsynta, och mellan utoch insocknes hända de ännu mera sällan eller nästan aldrig.

Den egentliga dalstammen har därför blifvit alltmera sluten som ett helt för sig och, med alla goda egenskaper, fått sig påtryckt stämpeln af en viss storartad ensidighet. Den saknar skönhetssinne och röjer fxiga känsla fir så väl hjärtats som naturens fägring; åtminstone slumra dessa egenskaper. Och likväl bebor detta poesifattiga folk ett af vårt lands mest romantiska landskap. På de stålblanka sjöarnas undersköna stränder, vid ältvarna, som än utbreda sig till sakta framskridande vattuspeglar, än pilsnabbt framstörta mellan svarta, furuklädda klippstränder, vid den då-