Sida 96
96
nande forsens diamantglittrande rand, vid skogens mäktiga brus, i åsynen af de genom praktfullt färgskimrande molnbälten uppstickande bergtopparna, på sätrarnas leende betesmarker — ingenstädes hördes en ton af den melodiska folkvisan tilltala bergens eko; ingenstädes visste man berätta en saga eller en sägen, bunden till dessa så ofta förekommande, än Ijuft hänförande, än hemskt förskräckande naturföremål. Endast vallhjonets långt utdragna och sorgligt klagande toner, frambringade ur de långa struthornen, afbröto någon gång naturens stillhet eller alldaglighetens bestyr; men ingen egentlig melodi hördes därvid, ty endast några få enformiga ljud behöfvas till hjordarnas sammankallande. För öfrigt allt tyst, tyst. Himlen, skogen, vattnet, hela naturen sken, doftade, sorlade poesi; människan, hon såg det icke, hon hörde det icke.
Efter C. SÄVE.
Allt detta var sant, då det skrefs eller för omkring 40 år sedan. Sedan dess har Dalarne i mångt och mycket blifvit förändradt, tack vare de många nya samfärd smedlen och de rikedomar, som inflyta från skogarne. Barkbrödet skall väl i Dalarne snart vara en gammal saga. Man skulle likväl icke rätt förstå det Dalarne, som är eller håller på att blifva, utan att känna det Dalarne, som varit. Hellre än att söka lämna en bild af det förra, som, äfven den, kanske snart skulle vara föråldrad, hafva vi velat lämna en skildring af det förra.
En dalkarl.
En afton anmälde en hökare till poliskammaren i Kristiania, att till honom inkommit två misstänkta personer — han antog dem vara lappar — som hade tillställt kif och slags-
Källa: Internet Archive ·
