En bok om Sverige

98

utan att lian rörde sig eller gaf något tecken, att han märkte det.

Gamle Matts svarade tydligt, bestämdt och klart på de spörsmål, som förelades honom, och förklarade, att det hvarken var han eller hans son, som förnärmat någon hos hökaren, utan tvärtom han, som fått flere slag i ansiktet af en för honom okänd person, utan att han sagt ett ord till någon människa, undantagandes till sin son, med hvilken han hade sprakat i all vänlighet. Han antog tillika, att han på samma ställe blifvit bestulen, emedan han nu saknade sin plånbok, där han haft sina papper och något penningar.

Den person, som enligt uppgift hade varit i slagsmål med Matts, kallades att inställa sig i poliskammaren dagen därpå. Det var en ung, spenslig sjöman. Han förklarade sig alldeles oförbehållsamt och utan omsvep i öfverensstämmelse med den gamle dalkarlen och erkände, att han flere gånger hade slagit till denne utan att med ord eller handling hafva blifvit förnärmad, ja, utan att ens hafva blifvit tilltalad af mannen. Saken, sade han, förhöll sig på följande sätt. Han hade som sjöman gjort många resor och på dem fått kännedom om mycket, som människor, hvilka hela sitt lif sitta hemma i spisvrån, kanske aldrig finge nys om. Bland annat hade han i Göteborg fått veta, att lapparne, när de tala sinsemellan på sitt tungomål, skulle kunna sätta brand och trolldom på folk, och att det enda säkra medlet däremot vore att få blod af dem. Då därför den gamle hade talat till sin son på ett språk, som han, den bereste matrosen, icke förstod, hade han icke hyst nå^ got tvifvel om, att det ju icke var lappska, som talades, så mycket mindre, som han på grund af deras klädedräkt tog för gifvet, att de voro lappar. Han hade därför bhfvit rädd för, att de skickade brand och trolldom på honom, och för att undgå detta hade han nyttjat det säkra medel däremot, som han hade hört i Göteborg, och med knuten näfve slagit till den gamle mannen. Först gaf han honom ett slag i pannan, men intet blod kom, så ett öfver det högra ögat.