Sida 107
107
lummiga kronan står bär bredvid den bvitblommiga baggen, ocb alen, pilen ocb asken skaka i vinden sina ljusa blad. Så omväxla fattigdom ocb rikedom, storbet ocb bebag, klippor ocb dalar, löf ocb barr ocb gifva det bela detta vana, något vemodiga uttryck, som är eget för ett nordiskt landskap.
Kring Ekoln, Mälarens nordligaste vik, får landskapet en allvarsammare karakter: barrskogen tyckes taga öfverband, ocb ögrupperna blifva allt glesare ocb ödsligare. Det gula, oftast grumliga vatten, som vid Flottsundsbro möter oss, är den lilla Fyrisån, som bär utfaller i Mälaren. Ännu en stund fortfara stränderna att bibebålla ett visst Mälartycke: man ser samma låga stränder, knappt böjda öfver vattenbrynet men snart resande sig till kullriga, ända till foten skogbevuxna åsar. Vidsträckta »fräkenbottnar», såsom allmogen kallar dessa stora slätter af de ljusgröna rören af fräknen, bilda bär ocb där af stränderna en så förvillande fortsättning, att de på afstånd synas som ungt ängsland, nyss uppstiget ur böljorna.
Men Fyrisåns fåra blifver snart trängre, stränderna växa ut, ocb framför oss ligger nu i ett gråblått fjärran perspektivet af en stor ocb flack slättbygd. Förbi det täckt belägna Sunnersta stryker farleden fi*ara ocb vidare förbi den intagande Liljekonvaljebolmen, som endast om vårarna är kringfluten ocb bvilkens runda kulle vänligt reser sig inom en krans af gröna löfträd. Till vänster, på bistorisk grund ocb bland numera mest utplånade ättebögar, ligger Ultuna, där det bekanta landtbruksinstitutet finnes, det forna UUeråker, ocb midt emot på andra stranden Norrtuna, af lika bög ålder men med dunkel bistoria. Ocb fåran blifver ännu smalare; ångbåtssvallet öfversköljer de vid stranden bugande rören. Vi se till vänster den skogiga sandås, som ända till Uppsala med få afbrott följer vår segelled. Genom skogens öppningar inkastar den böga middagssolen smala strimmor af sitt sken, ocb den gröna sammetsmattan scbatteras af skuggorna, som falla från barrträdens taggiga konturer.
Källa: Internet Archive ·
