Sida 114
114
Från Östersjön in till Stockholm.
Få städer hafva en sådan belägenhet som Stockholm. Naturen är här ett stort poem öfver urämnenas forna strider och deras slutliga förening under grönskande holmars frid och glittrande vattens lekar.
Den, som från hafvet far till Stockholm, har att genomgå ett stort och omväxlande skådespel. Själfva fastlandet visar sig icke med ens för den sjöresande. Gråa klippor med ett vaggande skum kring sina nakna höfter tyckas hafva vadat ut i hafvet för att stå och undra på honom; men de hafva icke något, hvarmed de kunde bjuda honom välkommen, icke ens en handfull mossa, ty denna, om hon någonsin funnits, har sjön spolat bort. Ett par fyrbåkar stå bakom dessa förposter och visa vägen. Snart infinna sig äfven lefvande vägvisare, lotsarne. Genom en labyrint af öar, holmar och skär, öfver större fjärdar och genom sund, mången gång så smala, att de med möda medgifva någon genomfart, föra de fartyget in mot landet. Under hela färden är det bara fattigdom och nakenhet, hvart man ser. Ingen jord, ingen växtlighet- vid dessa holmars stränder, endast nakna stenen. KUpporna stupa rakt ned i sjÖn. Inga utstående hörn och kanter vid deras sidor, i hvilka matjord kunde fästa sig; de äro afrundade och nötta, mångenstädes nästan polerade af vattnet. På deras åsar växa några furor, men små och utpinade af vindarna. För att kunna behålla fotfäste och ej blifva bortförda af vindarna, hafva dessa stackars träd måst använda den drygare delen af sin växtkraft till rötter. Dessa krypa som ormar omkring på graniten, och hvar denna har någon spricka eller skrefva, skynda de dit för att gömma sig. Mellan trädrötterna har litet matjord kommit att fastna. I den frodas mjölonris och några enbuskar. Måsar flyga skriande" omkring, och i ett
Källa: Internet Archive ·
