Sida 115
115
sund ligger en och annan and. Här och där varsnar man under färden en fiskarkoja; några får skutta på klippbranterna, och måhända går någon gång på de större holmarna en ko och svälter i den torra ljungen.
Emellertid komma vi närmare fasta landet. Fattigdomen börjar nu blifva mindre tryckande. På afstånd se vi skogar; någon grönska af löfträd framskymtar här och där; stenhus, tillhöriga någon herregård, lysa hvita mot den grönblå fonden, byar upptäckas i fjärran, stränderna grönska, och ett bälte af vass, som här och där omgifver dem, visar, att det icke är blotta gi'aniten, som vattnet sköljer.
Sjön har icke varit så ödslig som landet. I alla väderstreck hafva vi sett segel- och ångbåtar. Ju längre vi hinna fram, dess lifiigare blifver det. De andra hafva för det mesta samma väg som vi: de ämna sig till Stockholm för att efter förmåga föra dit, hvad staden behöfver. Vi se vedtrafvar och höstackar, uppstaplade till mastens halfva höjd, eller kalkskutor, som tungt vagga sig fram, eller ock förnämare fartyg, som gjort utländska resor och nu, då de med ståt komma åter, se de stackars roslagsskutorna öfver axeln. Fjärden vid Vaxholms fästning rymmer oss alla, och när vi här blifvit mönstrade, defilera vi framåt genom ett trångt sund.
Vi komma allt närmare Stockholm. Snart sagdt hvarenda klippa grönskar nu, landställen och villor hafva lägrat sig pä höjderna eller nere vid stranden, helst där denna bildar en liten vik eller fördjupning; planteringar utbreda sig öfver allt. Korgängaren vrider på rodret, fartyget svänger om en udde, och nu öppnar sig ett det vackraste skådespel. Till höger mellan ekar och andra löfträd halfgömmer sig behagsjukt ett mellanting mellan land och stad: det är Djurgärden. Till vänster uppstiga de södra bergen, och i fonden ser man liksom genom ett galler af master och ångbåtsskorstenar själfva staden med sina hus, palats och tornspiror.
Anländer man däremot från västra eller Mälarsidan, har man väl åter samma omväxUng af land och vatten; men
Källa: Internet Archive ·
