Sida 171
171
blir mjuk, blir varm, blir solröksblå och tyckes andas lätt, och allt sig speglar i din väg . . . ej något skönare jag såg.
Och när vid stranden af din vik
din böljas längtan gör musik,
till dess den hvila får,
och skogen spelar sin koral
i fugor ifrån dal till dal,
och trasten därvid slår —
ack, af allt skönt mitt hjärta rört
ej något skönare jag hört.
Och så, du sjö, på hvilkens strand jag lifvets första kransar band, du täcka Mälarvåg, h varthelst jag än i världen går, midt upp i söderns skönsta vår till dig står dock all håg; och gärna sjönge jag en gäng invid din strand min sista sång.
O. Eneroth.
Eskilstuna.
I)en resande må komma till Eskilstuna från hvilken sida som helst, får han minst af allt intrycket af att nalkas en minnenas stad. P^skilstuna lefver ej heller på sina minnen och sin forntid; de skulle aldrig kunnat skaÖa staden namn af »Sveriges Sheftield». Denna hederstitel har kommit från den i förhållande till stadens storlek vördnadsbjudande mängden af de höga, mot himlen sig sträckande skorstenarna, från det brusande lifvet inom fabrikerna, från de tusen maskinerna, fiån folket med de för järnarbetaren ka-
Källa: Internet Archive ·
