Sida 236
236
osvikliga tecken både i gamla, lefiiadströtta och i unga,, lefnadsfriska anleten, och att rörelsen var starkast i alla. modershjärtan, det vet man utan att se det.
Här var ingenting att säga om den dödes lifsgerning^ om en oersättlig förlust för samhället — det var blott en åttaårig bondgosse, som begrofs, ingenting vidare; men det var lifvet och döden, förgängelsen och evigheten, som trädde för tanken, och ned öfver den lilla kyrkogården lyste Guds klara sol och talade om ljus och uppståndelse. Och om ljus, uppståndelse och frid talade ock den psalmvers, som till sist af hela menigheten uppstämdes:
»O, Jesu, gif, att barnshg tro
och lydnad
för oss må blifva själens ro
och prydnad!
Som barn allena
med hjärtan rena
Du vill oss i din Faders hus förena.»
Och därpå skottades den lilla grafven igen. Den, som varit med och lagt sitt käraste i grafven, vet icke blott, hur ihåligt det ljuder, det där rasslet mot kistan, utan, ännu mer, hvilket skärande gensvar, det väcker i det tomma hjärtat. Igenskottandet tog tid, och de fleste gingo in i kyrkan för att taga plats till begrafningsgudstjänsten; men den lilla processionen med sina blommor stannade kvar. Blommorna hade ej kastats ned i grafven, de behöllos i hand, till dess grafven var igenskottad och jordkullen öfver den var formad och slätad. Då gick hvar och en fram och planterade blommorna ofvanpå och lade ned sina kransar, så att grafkullen snart såg ut som en liten blomstergård. De största och vackraste blommorna sattes vid hufvudet. Men den lilla flickan ville icke släppa sin krans, och hon fick taga den med sig in i kyrkan.
Och inne i kyrkan stämdes upp en psalm, och så talade kyrkoherden om döden och lifvet, om det förgängliga och det eviga och hvad Gud vill säga oss i sorgen. Icke blott
Källa: Internet Archive ·
