Sida 282
282
I Ydre.
Skjutsbönderna hotade oss med en väg, som, efter deras utsago, ingen reser utan de angelägnaste ärenden ocli aldrig tlere än en gång i sina dagar. I skumrasket, som ökade sig mer och mer, färdades vi två mil, de mest fantastiska jag skådat. Skog och berg insvepte oss liksom i en förhäxad värld. Man klättrade uppför och störtade utför branter i den tätaste omväxling och tröstades alltid af bönderna med de orden: »Nej, än bli de värre.» En gång ramlade vagnen med åskans dån och ljungeldens hastighet utför ett bråddjup och stannade liksom i bottnen af en grufva. Två de högsta bergväggar, någon af oss sett, tycktes stänga oss alldeles i en fälla; ty utvägen a tredje sidan stängdes af den stora sjön Sömmen, som, kringkantad af skogbetäckta branter, mullrade mörk och hemsk i midnattsskymningen. Från fjärde väderstrecket skyndade en liten ström fram genom den dunkla älskogen, liksom jagad af spökrädsla att komma undan dessa hemlighetsfulla orter. Vi stodo länge nere på bron och sågo oss omkring bland de gigantiska skuggor, med hvilka natten här tycktes vilja befästa sin makt, i trots af den på himlen kvardröjande dagen, som gjorde den mattgula månens bemödande öfverflödigt. Under det vi åter sträfvade uppför den långa, stupande höjden, hade vi den mest sublima anblick bakom oss af det motsatta berget, där i många afsatser furuskogen stod och spjärnade på den lodräta stenväggen, liksom träden öfver hvarandra varit fästa i hvai^andras toppar, och huru högt vi stego, sågo vi ingen minskning på det andra fjällets reslighet. Djupt under oss utbredde sig Sömmen långt i fjärran, vördnadsbjudande och afskräckande med sina branta och vilda stränder. Sedan vi genom en lång vandring arbetat oss upp på höjden, bar det genast ned i en ny afgrund. Här häpnade vi alla öfver den mystiska ödsligheten. Det var, som om naturen dött i
Källa: Internet Archive ·
