Sida 88
88
Dalarne.
Dalarne, detta egendomliga och intressanta landskap, som med ändlösa växlingar sträcker sig från det höga Idres fjäll och förlorar sig mot Västmanlands mera jämna trakter, vattnas och förskönas hela vägen af den stora och ryktbara Dalälfven, som under sitt lopp får näring från tusentals sjöar och åar. Detta vattenrika land, genom sin koppar Sveriges forna skattkammare, är en högland landsträcka, kringhvärfd af väldiga berg och vidsträckta skogar, hvilken prydes af täcka dälder och kullar och genomskäres af sjöar och älfvar, så att den stora dal, som utbreder sig kring Siljan och Dalälfven, inneslutes af en krans af tallbevuxna berg.
Redan själfva namnet tillkännagifver, att landet är mycket kuperadt. Oaktadt de många dälder, som förekomma, skulle man kunna stanna vid två hufvuddalar, som följa Öster- och Västerdalälfvarna åt och skiljas af en medelmåttigt hög bergsrygg. Liksom i alla bergstrakter, finner man här många vattendrag, smärre sjöar och strömfall. Bergen och höjderna är o i flertalet af fall bevuxna med gran- och furuskog, som nere i dalarna vid vattendragen, där byar och odlingar förefinnas, utbytes mot björkskog. De högsta fjällens toppar äro kala. Man ser dem likväl icke förrän i landets nordligaste del; men innan man hinner dit upp, finner man på de lägre bergsträckorna en tynande växtlighet, som med sin blekhet och småväxthet vittnar om klimatets hårdhet, hvilken till sist kufvar äfven den härdiga barrskogen.
Den stora dal, som innesluter Dalälfven och hennes båda ursprungsgrenar, är i början trängre, men vidgar sig åt öster, särskildt nedom Siljan, där äfven älfven blifver större och bredare och omslutes af icke obetydliga slätter, såsom de i Tuna och Gustafs socknar.
Källa: Internet Archive ·
