Sida 87
87
vore allmänning. Tillämpar man detta stadgande på landets lokalförhållanden, torde däraf ingen annan slutsats kunna dragas än den, att med häll förstodos de berg, som omgifva floddalen, vid hvilka alltså byamäns område både i land och i vatten skulle stanna, och hvad där låg bortom, och således utom dalens berggräns, skulle vara allmänning. Vidare föreskref denna lag, att den, som å allmänning ville taga byaämne, skulle lägga detta bredvid dens, som byggt fbrut, så att denne icke skadades. Han skulle å den mark, han ville lägga till åker eller äng, rödja tre dijssjor ^ eller kasar^ bygga ett hus i fyra knutar och med två vittnen kringgå intäkten och den märka. I skogen skulle tagas lika bredd med åkern och ängen, samt längden på två sidor blifva en styltingsrast, som skulle motsvara den sträcka, han vid vintersolståndet kunde färdas från morgonen före solens uppgång till middagen, då han tillika borde hafva huggit ett lass stör och kommit hem med det. Denna rätt till besittningstagande å allmänning kan antagas utgöra grunden för tillkomsten af de fäbodar, som ligga utom den egentliga bygden, och vid hvilka hemman och byar, som ej sällan höra till skilda socknar, äro blandade om hvarandra. Väl hafva åtskilliga af dessa fäbodar genom befolkningens tilltagande blifvit stadigvarande byar, i stället hvarför nya fäbodsland kommit till i de stora skogarna; men de flesta hafva likväl blifvit bibehållna från en aHägsen forntid. Efter allmogens åsikt och jordbrukssätt äro de nämligen oundgängliga, emedan sommarbete saknas inom de tätt bebyggda floddalarna och måste sökas i aflägsna skogstrakter, där åter berggrunden, som förut är nämndt, är för mager för odling. Detta förhållande är eget icke blott för Helsingland utan äfven för en del andra norrländska landskap samt f()r Dalarna.
P^fter 1*. II. WiDMARK.
' En sa läng vägsträcka en man utan att hvila kan ga jiä styltor.
Källa: Internet Archive ·
