En läkare

det gröna klädet i den vackra biljardsalen i öfre våningen, eller samspråkar han med de sina och med gäster, som verkligen för en gång — och nog måtte väl det, trots hans outtröttliga deltagande, kännas såsom en befrielse — hålla sig från att orda om sina krämpor och deras botande.

Halmbyboda är dubbelt kärt för dess invånare genom de minnen från gamla tider, som där äro bofasta. Det var här gårdens nuvarande herre, då en ung sextonårig informator, gjorde bekantskap med Nina Floderus, den af husets döttrar, som en gång skulle bli hans trofasta maka. De kunna nu blicka tillbaka på ett mer än tjugufemårigt lyckligt äktenskap, där hon troget stått som en sann läkarehustru: i osjälfvisk hängifvenhet och klok omtanke har hon gjort allt för att bereda sin make möjlighet att så helt, som han gör, offra sina krafter åt en lidande mänsklighet.

Augustidagarnes hvila är snart förbi. Doktor Westerlund vänder åter till sitt Enköping, åter rullar hans droska öfver gatans fältstenar till alla dessa mångfaldiga sjukhem, åter öppnas dörren till hans mottagningsrum för den aldrig sinande strömmen af sjuklingar, åter skrifver han i nattens sena timmar den ändlösa raden af bref, som flyga ut till skilda delar af vårt land och vida bortom dess gränser ...

*

Det har, säkerligen med fullt fog, sagts, att ingen svensk läkare någonsin haft en så omfattande praktik som den obemärkta landsortsstadens f. d. stadsläkare. Huru förklara denna exempellösa framgång?

Dubbla lås förvara den port, genom hvilken läkaren träder in till den stora allmänhetens förtroende och därmed till den stora framgången. Nyckeln till det ena är den medicinska insikten. Det andra öppnas genom en alldeles säregen karakterens utrustning. Fackinsikten tillhör det fackmannen att bedöma. De små antydningar, som här i det stycket komma att göras, frambäras därför naturligen icke ur min egen fatabur. De förskrifva sig från samtal med några af doktor Westerlunds