En läkare

Arbeit konservirt, heter det. Trots sitt jättearbete står doktor Westerlund, femtiosjuårig, i sin fulla mannakraft. Ännu kan man hoppas, att det skall förunnas oss att länge äga honom med det varma hjärtat, brinnande af den eld, hvilken, såsom Hwasser uttryckt det, gör läkarens lif till »ett frivilligt och ödmjukt framburet offer».

När hans yngsta dotter förmäldes med Leo Tolstoi d. y., yttrade vigselförrättaren, att de unga gingo ut i lifvet med en dubbel välsignelse öfver sina hufvud: lifsverket från två fäder, lika hvarandra däruti, att de offrade hela sitt lif åt mänsklighetens väl. Ja, häri ligger nog till sist den djupaste själsgrunden till doktor Westerlunds stora framgång. Kanske utan att han själf mycket reflekterar däröfver, visar hans verk, att kärleken till den lidande mänskligheten är hans passion, hans lifs stora lidelse. Det berättas, att konungen en gång, ifrig måhända att öka sin insikt i konsten att regera människor, skulle frågat honom, hur han bar sig åt för att få alla sina många patienter att lyda. Ers majestät, jag älskar dem» , skulle svaret ha fallit. Om historien icke är sann — och det lär den ej vara — så är den väl funnen. Den kunde varit sann.

Och denna hans kärlek föder genkärlek, som ofta tager sig vackra uttryck. En liten tolfårig flicka, för ett svårt lidande vårdad på lasarettet i Enköping, hade kommit så långt på bättringsvägen, att hon en solskensdag i maj fick löfte att bäras ut på verandan. Hennes ögon strålade af fröjd, hon vände sitt bleka lilla ansikte mot sköterskan och utropade: »å tänk, hvad doktorn skall bli glad!