Sida 38
SKRIFTER TILL GUSTAF III:s HISTORIA
nyttjade därvid Tollen, som förstod att nyttja stegen och sparka kull den efter sig.
Vid denna detalj skulle nu riksrådet Sparre skiljas; italienska resan fournerade därtill det bästa tillfälle. Konungen behöfde därvid en rådsherres sällskap, både för affärer och apparencen; riksrådet Sparre förenade med sin värdighet alla de egenskaper, som kunde önskas. Han kallades att blifva konungen följaktig. Ingenting försummades eller sparades för hans beqvämlighet; men naturligtvis borde han innan afresan aflemna alla handlingar, kartor, ritningar m. m., som tillhörde det militära departementet. De emottogos af flere särskilda personer efter deras särskilda beskaffenhet; de återkommo aldrig till honom, men samlades hos tredje man, och riksrådet Sparres befattning blef följaktligen icke vidare något hinder i dessa ämnen.
Ännu återstodo finanserna, och detta departementets rengöring fordrade längre tid och dröjde nära fyra år.
Baron Liljencrantz, född Westerman, var bägge riksråderna Scheffers icke blott protegé, men förste favorit. Som handelsintendent hade han med mycken nytta för sitt ämne gjort vidlyftiga utrikes resor. Efter hemkomsten blef han kommerseråd, utmärkte sig på flere berömliga sätt, adlades vid kröningen, och förordnades år 1773 till statssekreterare vid den då inrättade handels- och finansexpeditionen. Vid president Boyes afgång blef presidentsämbetet uti statskontoret honom uppdraget, dock utan titel däraf. Att han började och fullbordade realisationen, afslöt liqviden emellan kronan och banken, skilde rikets gäld ifrån kronans stat, etablerade ett särskildt verk eller direktion till den förras utredning och stadgade planen därtill; att han under allt detta, under ett lysande hofs tilltagande prakt, under tillstötande betydliga tillfällen af riksdagar, kongl. begrafningar, biläger, barndop m. m. icke allenast återställde rikets förlorade kredit, utan äfven bragte den tillika så långt, att Sverige upptog lån på utrikes orter med bättre vilkor än andra makter, och att tillbud gjordes honom af flere, som kunde refuseras — allt detta äro verkliga förtjenster, hvilka ingen afund kan vägra honom och ingen redlig bör glömma.
För sin person hade han traverser. Han var ej elak eller malfaisant, men döf för passioner och encouragementer. Vetenskaperna och de fria konsterna hade ej mycket att berömma honom. I apparancerna af sitt hus och train splendid, men inom dörrarne en snål till misère. Uti umgänget var han fat, berättade gärna, men odrägligt. I sammanlefnaden utan takt, utan urskillning, i hofvet utan barometer.
Källa: Project Runeberg ·