Sida 99
Frontespis ...
egde Armfelt så väl som konungen. Han såg mycket, såg snabbt och dömde i allmänhet säkert. Af Armfelts hand finnes från denna tid bevarad en kortfattad redogörelse för den sköna konstens tillstånd i Rom, efter konung Gustafs önskan uppsatt i bref till riksrådet Fr. Sparre. Den gör i all sin korthet heder åt hans sunda omdöme. »Styrelsens liknöjdhet», heter det, »brist på uppmuntran och de enskildas förskämda smak borde för längese’n hafva härifrån förjagat allt som kallas skön konst; men oaktadt allt detta, synes det som om den skulle bibehålla sig. Bildhuggeriet röjer kanske mera smak och omväxling än i forntiden; men styrkan i uttrycket är ingalunda densamma. Apollo di Belvedere, den Farnesiske Herkules och den Mediceiska Venus bibehålla alltid sitt utseende af gudavarelse, i jämförelse med moderna statyer; här finnes icke ens en enda bildhuggare, som går upp mot vår Sergel. Måleriet odlas med mera framgång: en mängd unga fransmän visa öfverlägsen begåfning; en viss Gagneraux, en Taraval, en Desprez äro mindre kända än förtjenta. Några engelsmän bevara ännu i sitt målningssätt sanning och nationel kraft; men få italienare förtjena att man talar om dem.»
För en af de sköna konsterna egde konung Gustaf och hans vän ett alldeles särskildt intresse: det var den sceniska. Teatrarnas förlofvade land, Italien, erbjöd dem rikt tillfälle till njutningar på dess område, hvilka de också dagligen begagnade. Ett besök på teatern ingick i programmet för hvarje dag under vistelsen i Rom. Den store sångaren Marchesi hänförde Armfelt där, såsom i Florens; han kan ej nog uttrycka sin beundran för denna »voix incroyable» och för hans rika musikaliska begåfning. Då han fick höra honom, såg han icke gärna, att han blef störd af den italienska seden att genom besök i logerna göra teatern till en umgängeslokal — något som däremot synes hafva fallit den föga musikaliske konung Gustaf synnerligt i smaken. Den italienska operamusiken, företrädesvis Sartis och Cimarosas, satte han högt, men var stundom rätt missnöjd med sina teateraftnar. »Obegriplig» föreföll med rätta den romerska seden att fruntimmer icke fingo uppträda på scenen; likväl fann han att ögat mindre, än man skulle tro, »choquerades af att se karlar i pjesen och i baletterna, förklädda till fruntimmer.»
Det umgängeslif, som den katolska världens hufvudstad erbjöd vid denna tid, var lysande nog; och de nordiska gästerna voro icke här, såsom i Florens, anvisade att söka sina
Källa: Project Runeberg ·