Sida 203
Frontespis ...
Armfelt insåg dock, att det framför allt gällde att hindra att konungen, som nu befann sig midt i den missnöjda finska arméen vid Husula, läte påverka sig af den där rådande stämningen. Konungens bref till Armfelt under de sista dagarna i Juli hade burit vittne om hans djupt nedslagna stämning. Han önskade fred; han förklarade visserligen att till dess denna kunde vinnas, borde man vara fast som »hälleberget»; men i samma ögonblick utropade han, citerande den franske skaldens ord: Heureux qui, content de son humble fortune, loin de l’éclat où je suis attaché, vit dans l’état obscur où le ciel l’a placé!
För att upprätta konungens sjunkande mod, skref Armfelt från Summa den 1 Augusti ett bref, hvilket icke saknar sin märkvärdighet. Han erinrade om vigten att föra det påbegynta företaget till slut. »Sexton års ärofull regering», säger han, »skola icke kunna uppväga ett ögonblicks svaghet. Det sätt, hvarpå E. Maj:t slutar detta krig, skall afgöra det öde, som väntar Eder son och Edert rike, samt bestämma det namn i historien, som E. Maj:t alltid synts så angelägen att bevara. Förlåt mig, min älskade herre, om den lifliga känslan af min tillgifvenhet förleder mig att öfverskrida tillbörlighetens gränser! Världen bör icke få veta, att Ni är förrådd, att man intalat Eder, att allt var färdigt och i fullständigaste ordning — något som E. Maj:t trott så säkert, att E. Maj:t försäkrat äfven mig därom — och att detta vidt utseende och storsinta företag i hela sin vidd varit byggdt på förutsättningen om en grundval, som saknades ... Den ton, som herskar bland officerarna och hos soldaterna vid somliga regementen, är ledsam, men fruktan för ett värre öde kan endast hjälpa mot denna smitta; och hvem vill ej hellre slåss som en tapper svensk än gifva sig till rysk fånge? En stor del af öfverstarna skola vara missnöjda; men hvarken vet jag hvilka, eller orsaken. Dessa partikulariteter äro af ingen betydenhet för E. Maj:t, som är van att vinna människor. ... Jag vet att E. Maj.t i djupet af sitt hjärta längtar efter freden; men jag skulle önska, att munnen aldrig yppade denna hemlighet. Det enda sättet att draga oss ur denna klämma, är att världen aldrig får känna var belägenhet.»
Man kan tvifla på att de råd, som här gåfvos, kunnat ändra sakernas gång, men knappast på det ridderliga sinne, hvaraf de förestafvats midt under egna frätande bekymmer. Armfelts
Källa: Project Runeberg ·