3:1. Gustaf Mauritz Armfelt efter Armfelts efterlemnade papper samt andra tryckta källor. Armfelt och Gustaf III

Armfelt. Man tviflade ej mindre på hans vilja att hålla dem i tygeln, än på hans förmåga.

Uppdraget att begifva sig till Dalarne lemnades i största hemlighet; konungens egenhändiga order af den 15 Februari 1789 innehöll endast den knapphändiga föreskriften för brigadchefen baron Armfelt, att med »1,200 man af dalkarlarnas frikår genast hit marschera och taga qvarter på Drottningholm». Armfelt afreste, men mötte oförväntade svårigheter.

Stämningen i Dalarne hade under vintermånaderna undergått en hastig förändring. De missnöjda i landet hade funnit understöd i de officerare, som från arméen i Finland hemkommit på permission under vintern; och dessa hade gjort allt för att framställa konungen såsom den ensamt skyldige till de timade olyckorna, och hade icke utan framgång arbetat på att söndra de sinnen, som den fosterländska hänförelsen kort förut förenat.

Från Falun, dit Armfelt först begifvit sig, utsände han officerarna vid kåren för att i socknarna hopsamla sitt manskap; men de återkommo med oförrättadt ärende, några af dem t. o. m. efter att hafva undergått misshandling. »Faran att misslyckas», säger Armfelt, »var för stor, för att jag icke skulle göra en yttersta ansträngning. Jag begaf mig själf till Mora. Jag höll tal till allmogen och erinrade dem om deras förfäder, som gjorde Gustaf Vasa så stora tjenster, om deras forntida ära och deras nuvarande pligter. Deras uppstudsighet var ytterlig; fastän jag börjat mitt tal så vackert, vågade de säga mig att jag var en bedragare. Besluten att våga allt, svarade jag helt djärft med hotelser, som vid hvarje annat tillfälle skulle varit löjliga: jag nämnde den mest närgångne af bönderna vid hans dopnamn och lofvade att hänga honom i klockstapeln. Då började alla de andra att byta om ton och gjorde sina anbud, samt slutade med att erbjuda sig gå man ur huse, om jag så påfordrade.