Sida 250
Frontespis ...
Jag svarade därpå, att min tanke aldrig varit att begära af dem hvad de ej utan sin skada kunde göra, och att 450 manbara karlar vore tillräckligt. Om en timma voro dessa inskrifna och fördelta samt samma natt affärdade till Falun med fjorton dagars matsäck. I Leksand behöfde jag samma dag blott visa mig, för att vinna mitt ändamål; och i Rättvik, där de synnerligen misshandlat en af mina officerare, fann jag hela allmogen samlad, för att bedja om förlåtelse och visa sin välvilja. I de öfriga socknarna var på 24 timmars tid allt lika hastigt i ordning, och genast efter det alla voro församlade i Falun, begaf jag mig med denna massan på slädar och genom natt och dag till Drottningholm. På hela vägen voro vi mottagna och handterade som skyddsänglar, och det var oftast rätt svårt att tillbakahålla det nit, med hvilket allmogen i bergslagen och Upland önskade följa dalkarlarnas exempel.»
Dessa »obändige tronens försvarare» upphörde icke, sedan de anländt till Drottningholm, att göra sin befälhafvare bekymmer och fordrade noggrann uppsigt; och det var tydligen ej blott för att finna en förevändning att slippa att deltaga i den stormiga riksdagens hemliga spel, som Armfelt från början anhöll att få stanna på Drottningholm och personligen hålla dem i tygeln. Grannskapet med Stockholm verkade i viss mån demoraliserande; t. o. m. det konungska tänkesättet synes hafva växlat, och uppträden föreföllo mellan dessa bondsoldater och deras befäl, hvilka satte brigadchefens tålamod på hårda prof. Han erkänner, att då riksdagen var slut och de hemförlofvades, var hans »glädje lika stor att se oss skilda vid rikets ständer och dem.»
Källa: Project Runeberg ·