3:1. Gustaf Mauritz Armfelt efter Armfelts efterlemnade papper samt andra tryckta källor. Armfelt och Gustaf III

Det var likväl icke endast i dalkarlarnas uppstudsighet, som Armfelt såg faran: han var äfven angelägen att förebygga, att denna odisciplinerade skara komme att användas till något annat än att hålla hufvudstadens missnöjda i en helsosam skräck — på afstånd. Konungen ville gå längre. I sitt strafftal till adeln på rikssalen den 17 Februari erinrade han om att de funnes i grannskapet, ehuru han försäkrade om sin fredliga afsigt med deras ditkallande. Men en annan dag — det var kort därefter, den 16 Mars, då förenings- och säkerhetsakten skulle föredragas vid adelns plenum — hade han för afsigt att själf föra den fruktade skaran i Stockholms omedelbara grannskap. Han misstänkte, att Armfelt icke skulle vara benägen att deltaga i denna demonstration, och nämnde för honom ingenting om sin afsigt; och i den biljett, hvari han samma dags morgon underrättade om sin önskan att kåren vore uppställd vid hans ankomst till Drottningholm, tillrådde han Armfelt, som var plågad af reumatism, att för tillfället lemna befälet till dennes närmaste man, öfverstelöjtnant Tersmeden. Armfelt genomskådade, enligt sin egen berättelse, genast konungens hemliga tanke; han »steg till häst, oaktadt de mest stickande smärtor, lät dalkarlarna marschera konungen till mötes, deployerade, så godt han kunde, sina kolonner, och gjorde konungen ännu en gång föreställningar, på samma gång som han helt och hållet underkastade sig hans vilja, i händelse beslutet vore oåterkalleligen fattadt. Konungen var icke synnerligen belåten att träffa Armfelt, ännu mindre att se sig genomskådad; men lät slutligen fullständigt öfvertyga sig om sanningen.»

Denna anekdot, som bestyrkes af andra samtidas berättelser visar, att »den nye Sejanus» ingalunda vid alla tillfällen