3:1. Gustaf Mauritz Armfelt efter Armfelts efterlemnade papper samt andra tryckta källor. Armfelt och Gustaf III

var ett viljelöst redskap åt »Tiberius». I själfva verket var det, med all konungatrohet, icke utan stridiga känslor, som Armfelt bevittnade tilldragelserna 1789. Hans talrika bref till sin hustru från denna tid vittna om den konflikt, i hvilken han befann sig, mellan tacksamheten och den personliga tillgifvenheten för sin konung, samt farhågan att denne skulle »förstöra allt genom en illa beräknad hårdhet», känslan af att stundom »konungen var i sin tort», sympatien för slägtingar och ståndsbröder, från hvilkas krets han kände sig utesluten, och slutligen, icke minst, bekymmer öfver att splitet äfven hotade att tränga in i hans egen familj. Det fanns ögonblick, då han »förbannade sin så mycket afundade gunst, som tvingade honom att lida, icke blott för sig själf, utan äfven för andra». I bevekande ordalag skrifver han mer än en gång till sin hustru, för att förmå henne att åtminstone icke öppet visa konungen sitt missnöje och att icke, såsom andra damer af den förnäma världen, upphöra att visa sig på hofvet. Han erinrar henne, att konungen varit äfven hennes välgörare och besvär henne »på sina knän», att icke af hänsyn till sin mors och sina väninnors åsigter visa sig otacksam. »Man har rättighet att icke älska den man är skyldig att vörda, men det är absolut nödvändigt att icke sätta sig öfver de yttre formernas anständighet.»

Från Mora i Dalarne hade han skrifvit (den 23 Februari). »Ingenting i världen kan skaka mina grundsatser. Jag vill vara regerad af en enda; jag vill att lagarna och konungen åtlydas, jag vill att staten räddas — eller ock må jag krossas under den allmänna omstörtningen. Några enskilda personers existens har intet inflytande på det hela; och skulle det vara nödvändigt, att jag utgöte min fars eller min sons blod, fordras det ett blodigt offer — något som jag fruktar — så är min arm lyftad, och jag slår till. Mitt samvete är rent: jag har velat försona allt; man har visat mig förakt, jag skall veta att skaffa mig aktning.» — Men några veckor senare, sannolikt vid samma tid, då han lyckades afstyra demonstrationen mot Stockholm med dalkarlarna, är han betänksammare vid tanken på de »blodiga scener», som kunna förestå. »Kungen», heter det i ett odateradt bref, »är nu i sin tort. Men hvem har börjat? Hvem har icke velat freden, då den ännu kunde nås, då jag predikade