Sida 253
Frontespis ...
och erbjöd den? Dixi et salvavi. Hvarken jag eller någon dalkarl skall väl våldföra människor eller opinioner, därpå engagerar jag min heder. Vilja de godvilligt underteckna föreningsakten, skall jag tiga och samtycka; vilja de det ej, ser jag det med all möjlig tranquillité. Vare jag vanärad, och förbannad den stund, jag gör ett steg stridande mot mina förbindelser, mot min öfvertygelse! Då frågan är att optera emellan en eller flera tyranner, väljer jag helst en; men då jag kan få lefva fri, då oordning och själftagen makt hållas tillbaka, är jag nöjdast.»
Under denna tid af inre strider och bekymmer längtade Armfelt med otålighet efter den tid, då han skulle få tillstånd att draga sig undan alla offentliga angelägenheter. I ett bref till konungen, hvari han försäkrar honom om sin redobogenhet att uppoffra allt för dennes personliga säkerhet och ära, besvär han honom att, sedan lugnet blifvit återställdt, såsom den enda belöningen anvisa honom en fristad, där han kunde lefva undangömd i anspråkslösa villkor. Och då förhållandena utvecklade sig därhän, att tvenne statsfångar, Anckarsvärd och Stierneld, stäldes under Armfelts bevakning på Drottningholm — den sistnämnde dock endast för att vidare sändas till ett annat fängelse — så var det icke utan knot, som han lydde. Han förklarade visserligen att konungens föreskrifter skulle punktligt blifva åtlydda, men erinrade, att dylika uppdrag vore fullkomligt »odiösa», och syntes vara afsedda att göra hans ställning till sina likar ännu svårare. Särskildt för Stierneld, som enligt konungens befallning genom Armfelts försorg skulle afsändas till Karlstens fästning, lade han sig ut med ifver, men utan framgång. Med glädje omtalar han äfven i ett bref till sin hustru att han, sedan Anckarsvärds oskuld till delaktigheten i Anjala-stämplingarna blifvit ådagalagd, kunnat lemna honom fri i sin makas
Källa: Project Runeberg ·