Sida 318
Frontespis ...
Han beslöt därföre att svara på Igelströhms bref och begagnade tillfället, då han den 20 Maj i sitt läger ärnade utföra ett Te Deum med anledning af slaget vid Fredrikshamn den 15 Maj, och afsände en parlamentär till Savitaipal för att underrätta, att den öfliga kanonsaluten icke hade något fiendtligt att betyda. Armfelts svar var höfligt, men kort: det innehöll försäkran, att konungen ej sträfvade efter annat än en ärofull, säker och beståndande fred, men att kejsarinnans afsigter syntes vara allt annat än fredliga, ehuru hon tillät sina generaler att tala om fred. Han slutade: »Huru vill ni då, herr baron, att konungen, min herre, skulle kunna låta sitt hjärta följa de känslor af aktning och vänskap, som han alltid bibehållit för eder herskarinna? Visa mig ett sätt att blifva öfvertygad om att edert hof hyser de känslor, hvarom ni försäkrar mig; och jag skall vara så mycket mera glad däröfver, som detta skall bereda mig fördelen att få förnya bekantskapen med denne baron Igelströhm, som förr så mycket tyckte om bordets nöjen, vackra flickor och glada lag, men som nu finner nöje i att natt och dag plåga mig för att förmå mig att lemna detta ställe, hvilket jag finner tusen gånger intressantare än Vinterträdgården och Sachsiska palatset.»
På detta något spetsiga bref följde efter tvenne dagar ett svar från Igelströhm, dat. Villmanstrand den 23 Maj, hvilket Armfelt med skäl fann bära för tydliga spår af att vara en ämbetsskrifvelse å det ryska kabinettets vägnar och hållet i en allt för allvarsam ton för att kunna afspisas på samma sätt som det första. Han skyndade att öfversända det till konungen. Igelströhm försäkrar i detta bref på det bestämdaste om kejsarinnans afsigt att skyndsamt göra slut på kriget, så vidt hon funne konungen af Sverige därtill benägen; han uttrycker sin önskan att, om en underhandling komme till stånd och anförtroddes honom, den finge utföras af Armfelt på Sveriges vägnar, då han vore förvissad, att målet lättare skulle vinnas i samverkan med honom än med någon annan; och han förklarar, att det endast beror på konung Gustafs beslut, när en fredsunderhandling kunde taga sin början. »Jag slutar med att anropa himlen», heter det till slut, »att han måtte ingifva konungen, eder herre, i mänsklighetens namn, samma grundsatser och samma känslor, som besjäla kejsarinnan. Så snart ni underrättat mig om att konungen hyser dessa i så hög grad önskvärda tänkesätt, skall jag skyndsamt låta det komma till min regerings kunskap, och man skall å vår sida vara angelägen att bidraga till de
Källa: Project Runeberg ·