3:1. Gustaf Mauritz Armfelt efter Armfelts efterlemnade papper samt andra tryckta källor. Armfelt och Gustaf III

under tusen förevändningar oupphörligt skickat mig parlamentärer; under förmodan att detta skedde för att spionera, har jag alltid behandlat dem med all möjlig försigtighet och artighet. Efter träffningen den 30 (April) mångdubblades detta med anledning af de döda och sårade. Våra bref innehöllo komplimenter och skämt, ända till dess att Igelströhm den 14 Maj à propos des bottes skickade mig en ambassad af fem officerare med ett bref till Kärnäkoski. Jag befann mig då i S:t Michel; och för att undvika att tala om min frånvaro för dessa herrar, hittade man icke på något bättre än att göra mig sjuk och uppgifva, att jag därföre icke kunde mottaga parlamentärerna. Detta bref från Igelströhm talade mycket om kejsarinnans fredliga afsigter, om alla människors aktning för E. Maj:ts höga egenskaper, om ryssarnas önskan att den gamla förbindelsen kunde återknytas mellan tvenne monarker, så värda hvarandras vänskap och att njuta af freden; och slutligen säger han: »Och eder, herr baron, som i så hög grad förtjenar eder herres välvilja, edert fäderneslands tacksamhet och edra fienders aktning, eder tillkommer det att fullborda det stora verk, i hvilket jag af hela mitt hjärta skulle vilja taga del, efter som vår belägenhet på de platser, hvarest vi ömsesidigt befinna oss, synes bidraga därtill.»

Detta bref var således det första direkta steg till åvägabringande af fred, som kejsarinnan vidtog genom sin redan en månad förut utsedde underhandlare. Armfelt, som icke kunde hafva någon aning om det uppdrag, som väntade honom vid fälttågets slut, men som däremot hade i friskt minne de förslag i samma syfte, som gjorts honom från rysk sida 1788, och de underhandlingar, som fosterlandsförrädarna drifvit på egen hand, var nära att lemna brefvet åt föraktets tystnad, då han, enligt sina egna ord, icke tilltrodde sig att kunna göra det i höfliga ordalag. — Konungen hade emellertid skyndat att antyda för Armfelt hvad den spanske kuriren, som passerat hans läger, hade medfört. Skäl funnos sålunda att antaga, att Igelströhms afsigt ej vore att fiska i grumligt vatten. Själf önskade Armfelt lifligt freden och har i sina förtroliga bref till sin hustru från denna tid ofta uttalat sin åsigt om dess nödvändighet.