Sida 99
Reuterholms regering behöfde icke genom sina agenter i utlandet varnas för Armfelts åtgärder. Dess misstänksamhet mot honom var redan spänd till det yttersta, särskildt genom de tilldragelser, som timat i Stockholm i Januari 1793. Det s. k. »Ebelska upploppet» hade försatt hertigen-regenten och hans »visir» i den yttersta förskräckelse. Det egde, såsom kändt är, ingenting mindre än politisk betydelse och var i själfva verket endast en demonstration mot några officerares och polisens öfvermod. Men i Reuterholms ögon var det frukten af »upproriska och förrädiska stämplingar», och han lät hertigen utfärda en i stor stil författad proklamation och en kungörelse , hvilka visade, att faran för revolution ansågs öfverhängande. Upphofvet till dessa stämplingar kunde, enligt styrelsens åsigt, icke vara något annat än de förhatliga »rojalisterna»; särskildt Armfelt och ryske ambassadören ansågos — naturligtvis utan all grund — hafva haft sitt finger med i spelet. Hemliga spionrapporter meddelade, att denne sistnämnde utdelade penningar och att han vunnit på sin sida — polismästaren Liljensparre! Att utröna, i hvad mån Armfelt, hvilken ansågs såsom »den ende kapable att återställa den försvunna konjunkturen», medverkat vid den förmenta komplotten, blef därföre redan nu föremålet för förmyndare-styrelsens ifriga omsorger .
Samma dag, som Armfelt ankom till Wien, anlände dit en kurir, medförande hemliga depescher till svenska ministern vid kejserliga hofvet baron Nolcken, hvari uttalades misstanken, att Armfelt i samråd med andra gustavianer och ryssvänner haft sitt finger med i de senaste oroligheterna i Stockholm. Man trodde sig äfven, enligt detta bref, vara på spåren en vidt utgrenad komplott, hvars hufvudman vore Armfelt. Nolcken, i yngre dagar känd såsom en skicklig diplomat, ännu eftersökt såsom en
Källa: Project Runeberg ·