Sida 314
väsentligen samma innehåll som den, han några månader förut skickat furst Zuboff. Att han ansåg sig hafva haft anledning att vänta ett annat mottagande i Ryssland lät han förstå på följande otvetydiga sätt: »Baron Armfelt kunde ej annat än hoppas, att där finna beskydd och en fristad, såsom ett oskyldigt offer för de grundsatser, som Hennes Kejserl. Majestät värdigats gilla genom ett egenhändigt bref d. 11 Maj 1793, vid hvars slut denna stora furstinna visat honom den nåden att yttra: »Si les évènements de la vie vous conduisent dans mes états ou à ma cour, soyez assuré que vous y recevrez un acceuil, qui vous confirmera les dispositions favorables, dans lesquelles je me trouve à votre égard.» — I sitt bref till kejsaren (15 Nov. 1796) antyder han, att han icke vågade tänka på att få återvända till Sverige, i betraktande af de hänsyn, som måste binda händerna på den unge konung, »hvars barndom jag vårdat, som jag högt älskar och hvars fader var icke endast min konung, utan min välgörare och min vän». Under dessa förhållanden skulle han skatta sig lycklig att få stanna i ett land, »hvarest högsta makten icke är underkastad de förhatliga former och kabaler, som under frihetens namn förr eller senare gräfva en graf åt de mest blomstrande stater».
Kejsar Paul upptog Armfelts bref utan ovilja; han lät genom Bedsborodko tillkännagifva, att han ej mindre än hans moder högaktade Armfelts grundsatser, samt försäkrade, att dennes öde icke skulle komma att undergå någon förändring till det sämre genom tronskiftet. Därjämte lofvade han, att Armfelts årliga pension af 5,000 rubel fortfarande skulle utbetalas.
Ungefär vid samma tid, som kejsar Paul besteg tsarernas tron, intog Gustaf IV Adolf, i mer än ett afseende hans själsfrände, såsom myndig Sveriges konungatron, d. 1 Nov. 1796. Att dessa båda tilldragelser på ett eller annat sätt skulle medföra en förändring i Armfelts ställning, var att förutse, och hans otålighet att få veta sitt öde växte med hvarje dag. Till Sverige hoppades han, såsom vi hafva sett, knappast att själf få komma, men det orimliga förbudet för hans familj att vistas där kunde han med skäl hoppas att få se upphäfdt. Hvad kejsar Paul ville besluta med afseende på honom själf, utöfver hvad han fått veta till svar på sitt bref, om hans tjenst mottoges eller icke, om han finge komma från Kaluga såsom herr Brandt eller såsom berättigad att bära de hederstecken, hvarmed Katarina II prydt honom — om allt detta kunde han icke få någon visshet. I Petersburg var det endast hans vän Serra Capriola,
Källa: Project Runeberg ·