Sida 322
resignation: »Gud låte giftermålet gå, Gustaf III:s son blifva lycklig, dig och barnen hafva bröd! — så kan jag med trygghet, kanske t. o. m. med längtan säga: Nu låter du din tjenare fara med frid, ty hans hjärta hafver ej mer att efterlängta.» Men ej alltid yttrade han sig så vördnadsfullt om »Gustaf III:s son»: någon gång nämner han honom i stället »Sofia Magdalenas son» och förklarar: »Kungen är en träkarl, utan själ eller sentiment» — »hans själ är ett diminutivum af en verklig kungasjäl». Karakteristiken af Gustaf IV Adolf, gjord i en upprörd sinnesstämning, torde dock vara träffande nog.
Till dessa sorger och denna ständiga oro kom äfven kroppslig sjukdom, som hotade göra slut på den olycklige mannens tillvaro. »Min sjukdom, skrifver han på sommaren 1797, har nu antagit alla tänkbara och obotliga former, och jag vill icke dölja för dig, att jag ser det med glädje. Mina ben äro uppsvällda till ytterlighet, min oupphörliga hosta hindrar mig att sofva mera än några ögonblick, jag känner en svaghet, som icke kan beskrifvas. Är detta tillstånd uthärdligt? är det värdt att förlängas?» — Kort därefter drabbades den ensamme fadren af den familjesorgen, att hans älskling, den i Kaluga födde sonen Constantin, efter ett par dagars sjukdom afled, sedan hans förträffliga svenska sköterska — en slägting till kammartjenaren Mineur, som varit inblandad i processen — kort förut aflidit. Då syntes Armfelt lidandets mått rågadt. Själf måste han, då luthersk prest ej fanns och begrafning efter rysk-grekiska ritualen ej tillstaddes de främmande kättarna, i ovigd jord begrafva de döda. »Jag har som prest, skrifver han nära förtviflan, måst begrafva min Susanna på denna förbannade jord, där man ej ackorderat oss annan jord än den hundarna begrafvas uti. Den outtröttliga förföljelse af ödet, som trycker mig till jorden, har sedermera låtit mig repetera samma ceremoni med min lille Constantin; nu hoppas jag att nästa procession blir min, och att jag blott får le rôle muet att spela.» Efter dessa uppträden utropar han: »Min själ är bedröfvad intill döden, förtviflan bor i mitt hjärta och söndersliter det»; och han ansåg sig redan nära sin upplösning. »En människa, skrifver han, som alla möjliga sorger och olyckor till kropp och själ ruinerat, är både för sig och andra bäst placerad fyra à fem alnar under jorden.»
Men när nöden var som störst, var hjälpen närmast. Det var Armfelts ädla maka, som kom med hjälpen. Med djup bedröfvelse mottog hon de sorgliga underrättelserna från de
Källa: Project Runeberg ·