Sida 321
Det var under skilsmässan från sin hustru, under oron för hennes öde, och medan sjukdom hemsökte det ensamma hemmet i Kaluga, som Armfelt på detta sätt såg sina framtidsförhoppningar alltmer omtöcknas. Under året 1797 synes svårmodet på grund af dessa förhållanden hafva hotat att helt och hållet förmörka hans sinne och bringa honom nära förtviflan. »Jag ser nog, skrifver han i början af detta år, att vi här, som i Sverige, hafva intet annat hopp än Kaluga eller kanske något sämre. Är det så, så skickar jag dig barnen ju förr dess hellre, och med mig skall ingen nöd blifva. Ty att föreviga min inaktiva varelse här utan hopp — det är ej nödigt; hvarken moral eller fysik står ut därmed, i synnerhet sedan alla mina vänner och bekanta öfvergifvit detta helvete.» I ett annat bref heter det: »Hvar i Guds namn skall man få i lugn och fred sluta sina dagar: Detta land blir för mig hvar minut odrägligare, i Schweiz äro Gustaf III:s mördare, i England för dyrt, i Italien mycket bra, men för dyrt — under jorden det bästa och klokaste.»
Med bitterhet yttrar han sig under samma tid om det fädernesland, för hvilket han så tappert kämpat, men som nu stängt sin dörr för honom: »Sverige är ej mer mitt fädernesland; alla band oss emellan äro lossade, och den dagen, de dömde mig lif och ära förlustig, gaf mig alla rättigheter att anse som mina fiender ej allenast mina domare, men hvar svensk, som ej med afsky ansåg dessa köpta eller förskrämda rackare.» Den ton, som rådde i Sverige under den nya regeringen, vore »en blandning af fähus och barnkammare»; konungen vore omgifven af en konselj, bestående af personer, som alla varit med att bereda Armfelts olycka. »Med Sverige är intet att göra; där löper hvar och en till sitt fall och ingen tänker på annat än sig själf... Stackars den unge konungen! Jag kan aldrig glömma, att han är Gustaf III:s son, och den känslan är mig mycket till last.» — Stundom förnimmas visserligen ännu i Armfelts förtroliga bref till hans hustru uttryck af from
Källa: Project Runeberg ·