Sida 324
angelägenheter af dem ej kunde hafva någon nytta. Om de »uppbrända» skandalösa papperen — vi hafva sett hvartill de användes — kunde ej bli fråga: de stannade i Reuterholms gömmor .
Armfelt ansåg, att Reuterholm med undansnillandet af dessa papper haft för afsigt att äfven ekonomiskt ruinera honom: fordringar kunde nu framställas, för hvilka qvittot undanhölls, o. s. v. Särskildt gällde detta en kronofordran för penningar, uppburna under vermländska fälttåget 1788 samt för nya gardets mundering m. m.; ersättning för denna fordran hade tagits genom indragning af besittningsrätten till Frescati. »För Vermlands fälttåg, skrifver Armfelt till sin hustru, vet du själf, att vi satt i pant allt hvad vi egde. Men så blir man belönt för sin zèle mot kung och fädernesland.» — Till utredningsman förordnades nu, jämte grefve Fab. Fersen, hofrättsrådet Brygger, som under de närmast följande åren hade vården om familjen Armfelts tillhörigheter; men länge dröjde i Armfelts sinne misstro till rättrådigheten hos dem som bevakade hans angelägenheter i Sverige, ökad genom den bittra känslan att han på grund af sin dom själf ej egde rätt att besitta någon egendom i Sverige, utan lefvande måst ärfvas af de sina. Efter sin rehabilitation väckte Armfelt åtskilliga processer och framställde fordringsanspräk, hvilka ofta äro på tal i hans brefväxling. Utgången motsvarade icke hans förväntningar; och hans bref öfverflöda af vredesutbrott öfver den svenska rättvisan och dess odugliga skipare.
Grefvinnan Armfelt uppvaktade den unge konungen, lemnade honom Armfelts »mémoire justificatif» samt kunde berätta, att han läst den med uppmärksamhet och endast väntade på något allmänt glädjetillfälle för att ändra Armfelts öde. »Gud bevare vår kung! — skref hon. Det är den ärligaste karlen i sitt rike. Gud låte honom få lefva för sitt folks väl och sitt lands sällhet.» Ingen i Sverige, allra minst konungen, trodde numera, berättade hon, att något verkligt brott varit å bane; och Gustaf Adolf hade, karakteristiskt nog, vid sitt samtal med Armfelts hustru ej haft annat att förebrå honom, än »en hop utlåtelser, som, ehuru sanna, ej äro tillåtna enligt lagen mot regeringen eller den styrande personen». Att Armfelt icke förehaft några stämplingar mot konung, rike och regeringsform vore klart; hans tänkesätt härutinnan vore för väl kända, hade konungen förklarat. — »Tiden, som ändrar allt, hette det i ett af
Källa: Project Runeberg ·