Sida 325
hennes bref, torde väl också ändra vårt öde, men inte går det fort, och det kunna vi ej heller begära.» ... »Hvad som i processen allra mest ligger dig till last, är noten till salig frun och budkafveln till dalkarlarna; denna senare känner jag alls icke. Den första rätten i riket har dömt; rätt eller galet, så fruktar jag att det på länge ej står att ändra, och kanske aldrig utan ett visst ord, som låter illa i deras öron, som aldrig gjort något utan att åsyfta det allmänna bästa och konungens enskilda väl.» I sitt sista bref från Stockholm skref grefvinnan Armfelt tröstande: »Den dag skall komma, då du skall blifva justifierad för hela världen, och alla skola bli öfvertygade om din oskuld, så visst som skepparens nevö redan tror, det du aldrig haft en elak tanke mot kung och land.»
Det var dock först i början af September 1797, som grefvinnan Armfelt kunde meddela, att konungen fattat något beslut med afseende på Armfelts öde. Konungen, nyss återvänd till Stockholm från sin frieriresa till Baden, hade lofvat grefvinnan Armfelt, att order skulle utfärdas till alla Sveriges agenter, ministrar och konsuler i utlandet, att upphöra med Armfelts efterspanande — i själfva verket hade detta upphört långt förut — samt tillkännagifvit, att denne hade rättighet att vistas hvar han ville utom Sverige. Det var sålunda ett steg till upprättelse, ehuru ringa, och långt ifrån den fullständiga rehabilitation, som Armfelt hade hoppats på grund af konungens yttranden. Det var icke utan bitterhet som han mottog underrättelsen därom. »C’est la montagne, qui accouche d’une souris», skref han. »Gudskelof, jag var därpå preparerad, et qui plus est — säker. H. M:t har då funnit för godt låta förföljelsen (för det jag varit honom och hans far attacherad!) upphöra, och jag är nu i rysk dépendance, och frågan är blott att ombyta exil. C’est, comme dit le poëte, tomber du donjon au grenier, ty här har jag nu mer intet annat än bittra kalkar att utdricka, malgré alla sköna löften.»
Källa: Project Runeberg ·