Sida 328
VII.
Utan hem.
(1798—1802).
»Ahasverus», »den vandrande juden» har G. M. Armfelt mer än en gång i missmodets stunder uppställt såsom motbild till sitt öde under det skifte af hans lefnad, som nu skall skildras. Utan fara för att gripas såsom fridlös man kunde han efter September 1797 vistas hvar han önskade utanför sitt fädernesland; men han var fortfarande länge, efter domens bokstaf, en biltog, namnlös och borgerligen död man, som fosterlandet förskjutit. Och då omsider domen upphäfdes, och generallöjtnanten och serafimerriddaren baron Armfelts namn åter syntes i Sveriges statskalender, dröjde det ytterligare en rund tid, innan han fick tillstånd att återvända till Sverige. När han efter nära nio års frånvaro gjorde ett kort besök där, fann han allt så förändradt, att han själfmant åter vände fäderneslandet ryggen för att i främmande land fortsätta sitt irrande lif.
Det var i Europas stora hufvudstäder, i Berlin och Wien, Dresden och Prag, Petersburg och Paris, och vid helsokällorna i Karlsbad, Töplitz, Spa och Aachen, som Armfelt skiftesvis lefde under åren 1798 till 1802, till dess han mot slutet af sistnämnda år såsom utnämnd svensk minister i Wien ånyo fick en bestämd verkningskrets och för en tid fann ett hem — dock utan att vara omgifven af de sina, hvilka redan i Maj 1799 lemnat honom och återvändt till Sverige. Under dessa långa år fann han mellan vistelsen i de stora städerna för kortare tider landtliga tillflyktsorter i kretsen af en familj, som länge betraktade honom såsom en nära vän och förtrogen rådgifvare: det
Källa: Project Runeberg ·