Sida 333
till sin mor i slutet af 1798; de orsaker, som tillbakahålla vår unge kungs rättvisa, räcker ej min lifstid att öfvervinna, och grâce är odrägligt att begära och få för den, som har rätt att fordra.»
För öfrigt lefde Armfelt under dessa år ett tillbakadraget lif i Berlin. Sveriges representant där var då den redlige L. v. Engeström, som visade Armfelts familj mycken välvilja, men icke kunde såsom svensk minister underhålla någon förbindelse med en man, som var lifdömd och hvars namn ännu stod uppspikadt på skampålen i Sverige. Engeström berättar, att han från svenska kabinettet erhållit uppdraget att vaka öfver att Armfelt icke bure svenska eller ryska blå banden, men att han afböjt detta på lämpligt sätt. Ett visst ömsesidigt misstroende rådde dock, som naturligt var, mellan v. Engeström och Armfelt, dels på grund af äldre förhållanden, dels till följd af Armfelts egendomliga ställning, dels äfven därföre att den ifrige ryssfienden v. Engeström ogärna såg Armfelts intima förbindelse med ryske ministern i Berlin Panin. I dennes hus umgicks Armfelt flitigt och fortfor att anse honom och hans familj såsom sina verkliga vänner. För öfrigt deltog han, af helsoskäl så väl som af ekonomiska och politiska, föga i umgängeslifvet i Berlin. »Bandstumpar har jag nog att bära, utom de svenska, skrifver han till sin mor, och på den sidan kunde jag väl spöka ut mig; men jag far mycket litet i sällskap: två à tre hus, där jag kan vara utan gêne, oklädd och hafva mina beqvämligheter, ser jag ibland. Till mig kommer mycket folk, men allt af den mindre förnäma, men lärda klassen.»
För öfrigt sysselsatte sig Armfelt, utom med sin dotters uppfostran, åt hvilken han, som vi sett, egnade synnerlig
Källa: Project Runeberg ·